Det har varit en del diskussioner i Aftonbladet på sistone om ensamstående kvinnor som åker till Danmark och skaffar barn genom insemination. Något som de får fortsätta med eftersom regeringen återigen sagt nej till att skapa den möjligheten i Sverige. I samband med den första artikeln skrev Malin Wollin om hur barn inte är någon "rättighet" eftersom "att ha en pappa av kött och blod är bättre än alternativet: att pappa inte finns eftersom min existens är ett experiment". Jag kan verkligen inte förstå det argumentet. Är alltså inte ett älskat, önskat barn lika lyckligt som barnet vars pappa misshandlar eller utnyttjar sitt barn?
Alla borde inte ha rättighet till barn, men många av dem som inte borde skaffar ändå barn. Vill du verkligen påstå att det enda som skapar ett lyckligt barn är ett samlag?
Då tyckte jag mycket bättre om att läsa Carlos Rojas tankar i SvD. Han skriver inte om "experiment", lyckliga barnlösa människor och "idealfamiljen". Han skriver om kärlek och det som spelar roll i verkligheten. "Det viktiga för barn är förstås att ha föräldrar som är närvarande och ger trygghet, och tar ansvar." Han tycker att ensamstående, vare sig det är en hon eller han, har samma rättighet till barn som par som vill skaffa barn.
För även om barn inte borde vara en rättighet så är de just nu en rättighet för alla som skippar preventivmedel.
Vi steriliserar inte människor som aldrig borde få skaffa barn, vad ger oss rätten att hindra en kvinna från att skaffa barn på grunden att en förälders kärlek inte är nog? Bara för att en kvinna inte har hittat en man att dela sitt liv med betyder det inte heller att hennes barn skulle sakna manliga förebilder. Det finns vänner och släktingar som kan ta hand om den delen.
Det är lätt för en kvinna som fått sin familj och sitt happy ending att sitta och ha åsikter om hur ensamstående bör leva sina liv. Men en familj består inte av en man, en kvinna och barn, en familj består av kärlek.
3 kommentarer:
Det finns flera aspekter på detta.
Barnperspektivet - alla barn har rätt till hela sitt ursprung. Att få veta vem som är både dess mamma och dess pappa. Att få möjlighet att umgås med både sin mamma och sin pappa, samt med både sin mormor, morfar, farmor, farfar och övriga släktingar. Att med vilje skära bort barnets halva ursprung är inte i barnets bästa! Vi vet dessutom från forskning att barn som växer upp utan en eller båda sina föräldrar klarar sig sämre i livet.
Samhällsperspektivet - att försörja ett barn kostar stora pengar. Om inte båda föräldrna finns med i barnets liv tvingas skattebetalarna att gå in och hjälpa till med försörjningen. Dessutom betalas väldigt mycket för barnet via skattsedelm, som dagis, skola och sjukvård. Om föds av bara en förälder så är det också bara en förälder som bidrar med skatteinbetalningar för att finansiera barnets dagis, skola och sjukvård, den andra halvan tvingas därmed skattebetalarna stå för. Varför ska skattebetalarna betala en stor del av kostnaderna för barnet åt ensamstående som ofta av rent egoistiska skäl vill skaffa barn själva?
Vad är det man forskat på för situationer? Ingår den sorg som en död förälder eller föräldrar som överger sina barn innebär? Det är så många faktorer som spelar in när en eller flera förälder saknas, det är inte så svart och vitt att avsaknaden är hela frågan.
Vad gäller ursprungsfrågan så håller jag till 100% med en bloggskribent som jag läste igår (http://hmigu.blogspot.com/2011/04/det-ar-de-vuxna-som-tjatar-om-ursprung.html), det enklaste är att bara läsa det inlägget för jag skulle ändå bara citera honom.
Vad gäller ekonomin så är det vanligtvis kvinnor med god ekonomi som tar sådana här beslut, det kostar ändå en del att åka till Danmark och göra inseminationer då det ofta krävs flera försök. Det är dessutom knappast något lättvindigt beslut, utan något väl genomtänkt.
Och ja, så länge möjligheten endast finns i Danmark så avsaknas den ena biologiska förälderns del av skatten, ännu en anledning att ge samma möjlighet i Sverige då svenska spermadonatorer betalar sin skatt, då får vi "faderns" skattedel. Men när vi ändå går så långt är det kanske dags att sätta en gräns på hur många barn som varje familj får skaffa. Det kostar ju mer i samhällskostnader med 4 barn än två, men i tvåbarnsfamiljen finns det två föräldrar som betalar skatt och detsamma gäller fyrabarnsfamiljen. Det blir orättvist när vi andra får betala den mellankostanden för de extra två barnen. Varför betalar vi för dessa egoistiska fyrabarnsföräldrar? (Dessutom har Sverige lagen som säger att barnen har rätt att få reda på vem som är dennes biologiska fader vid insemination om de skulle vilja det.)
Sen skulle jag vilja veta vilka skäl förutom egoism som står bakom att skaffa barn? Det är inte någon vacker värld vi lever i, vem väljer att skaffa barn för barnets skull?
"Och ja, så länge möjligheten endast finns i Danmark så saknas den ena biologiska förälderns del av skatten"
ska det såklart stå, ber om ursäkt för att jag slant på tangenterna.
Skicka en kommentar