Tentaångest och avsaknad av självdisciplin

Half fyra natten innan tentan på Litteraturhistoria 1300-1800 och här sitter jag framför datorn. Jag har inte riktigt hittat någon bra studieteknik inför den här tentan. Först gick vi i grupp igenom anteckningar från föreläsningar. Det var trevligt (med glass ute i solen) men vi kunde bara träffas en gång. Sen vände jag mig till kurslitteraturen, men min hjärna vill inte göra någon koppling mellan denna tråkiga text och de intressanta föreläsningarna, så det gav jag upp. Sen valde jag att sitta och stirra på böckerna ett tag med förhoppningen att kunskapen helt enkelt skulle hoppa in i huvudet på mig. Det gick inte så bra.

Nu sitter jag och försöker förkorta föreläsningsanteckningarna, har klarat av tre föreläsningar på åtta A4 och har nu fyra föreläsningar kvar. Men jag tror jag får nöja mig med att läsa igenom de fyra sista dagarna för att hinna få någon sömn innan tentan.
 Jo, jag borde ha tagit tag i det här tidigare, men det är den där lilla detaljen med självdisciplin. Ordet som är helt främmande för lättlärda jag som lär genom att lyssna och tog mig igenom både grundskolan och gymnasiet utan att plugga (och ändå gick ut med 18,27 i snitt). Den tekniken fungerar bara på ungefär hälften av delkurserna på Universitetsnivå, på resten får jag panik i sista sekund och antingen gör den ansträngning som krävs eller ger upp och läser en bok istället (med siktet inställt på en omtenta).

Idag (inatt) undrar jag om kanske min sista sekunden ansträngning faktiskt blev i för sent sekunden.

Röd panda - på väg att utrotas

Ta en titt på den här videon, du kan inte ärligt säga att du inte vill ha en egen röd panda, kan du?

Klippet är från en japansk tv-show (Tensai! Shimura dōbutsu-en) där kvinnan i videon (Becky) spenderar några dagar med utrotningshotade djur för att väcka intresse för deras sak.
 Den röda pandan, även kallad liten panda eller kattbjörn (kärt barn har många namn), är i högsta grad utrotningshotad då det endast finns ca 2500 kvar i världen.

Jag vill ha en!

(Jag vet att jag inte kan, men jag vill.)

Ge ett par kronor till WWF eller någon annan förening som jobbar för att skydda kattbjörnen och andra utrotningshotade djur, är du snäll. Jag vill inte leva i en värld utan djur, och jag tror inte framtida generationer vill det heller.

Dr. Horrible's Sing-Along Blog

Min absoluta favoritmusikal genom tiderna är Dr. Horrible's Sing-Along Blog. För det första är det så många människor jag beundrar inblandade i produktionen. Som Neil Patrick Harris (Barney, How I Met Your Mother) och Felicia Day (The Guild) som spelar två av huvudrollerna. Sen har vi Joss Whedon, som även står bakom underverk som Dollhouse, Buffy the Vampire Slayer och Serenity (och Glee-avsnittet Dream On), och Maurissa Tancharoen som bland annat skrivit underbara låtar (Remains) och både skrivit avsnitt och varit skådespelare i Dollhouse.
 För det andra har du den här trailern:

Awesome, eller hur? Awesome, I tell you!

Tyvärr kan jag inte få tag på någon DVD för region 2 spelare och iTunes vill inte sälja Dr. Horrible till svenskar, så nu sitter jag här och vet inte hur jag ska få tag på en laglig version. Grusig stream är inte nog för mig och dessutom ger det inte mina pengar till de som verkligen förtjänar det. Men ett mail har blivit skickat och tills jag får svar sitter jag och fnittrar åt scener folk postat på youtube. Som den här:

Blue är tillbaka

Jag har varit dålig på att följa melodifestivalen på sistone, men jag såg faktiskt den svenska finalen i år. Idag satt jag och läste på DN.se och upptäckte att Lena skulle sjunga Tysklands bidrag för andra året (det gick ju så bra sist) och blev lite nyfiken på om jag kunde hitta några favoriter bland årets bidrag (Saade är ingen favorit för mig). BBC hade lagt upp en behändig spellista med alla bidrag och jag hade lyssnat på en hel del av dem innan Storbritanniens bidrag dök upp. Nu är det så att jag läser inte texten i början som berättar namnet på artisten men så fort de började sjunga reagerade jag med "de där känner jag igen. Vänta en- ... är det? Det är Blue?"

 I mitt flickrum gick All Rise och If You Come Back på repeat over and over again, men bara några år senare försvann dem och glömdes i princip bort. En snabb googling avslöjar att de återförenades och åkte på turne för två år sen. Och nu ska de alltså vara Storbritanniens bidrag i Eurovision.
 16-åriga jag vill rösta tills kontantkortet är tömt. 26-åriga jag är för trött för att bråka med den envist argumenterande 16-åringen och kommer antagligen ge upp lagom till Eurovision (på villkor att hon inte avslöjar för någon att jag redan lyssnat på "I Can" x antal gånger).

Konst, eller en ursäkt för rasism?

Lars Vilks ritar Muhammed som rondellhund och den efterföljande diskussionen handlar om yttrandefrihet och muslimer utan humor. För vad spelar det för roll att muslimer har regler om att inte avbilda Muhammed? Vi är inga muslimer, vi behöver inte följa deras löjliga regler och det ska vi trycka upp i ansiktet på dem. Religionsfrihet, javisst, men respekt för andra är inte lika viktigt som yttrandefriheten och konsten.

Dan Park sätter upp affischer av Jallow Momodou med texten "Vår negerslav är bortsprungen" och grips för olaga affischering. Det utreds om han kan anklagas för hets mot folkgrupp (igen, för han gillar att provocera judar också). Men han är konstnär, han använder sig av yttrandefriheten och nu är det afrikanerna som inte har någon humor. Fast nu tvekar folk, det är inte lika okej att skämta om negerslavar som muslimer. Borde det kanske finnas en gräns?

Och jag bara undrar: vad är konst? För jag trodde konst handlade om att skapa något som framkallar känslor och reaktioner. Jag trodde det handlade om att se det vackra i allt.
 Men det verkar vara en ursäkt för att få uttrycka rasistiska åsikter och spotta på dem som inte är som oss. Tycker vi att det är okej?

Jag gör inte det.

Katter är undantaget

De har hittat torterade djur hos en kvinna i Karlshamn. Det var baggar med halsar och bukar uppskurna, fårskallar i påsar, hjärtan i hinkar, döda eller vanvårdade kaniner och fåglar. Vad blev straffet? Hon får inte ha hand om eller skaffa djur, undantaget katter.
 Ursäkta, vad?! Kvinnan har torterat och misskött djur, men eftersom katterna i nuläget mådde ok får hon fortsätta äga, och skaffa fler, katter. Det slog er aldrig att när hon nu inte har andra djur att tortera kanske hon vänder sig mot de djur hon har tillgängliga? Det slog er inte att den här kvinnan saknar empati och inte ser djur som levande varelser? Att skada djur är symptom på psykopati, men ni tycker det räcker att ge henne en smäll på fingrarna och säga inga fler djur, undantaget katter?

Nu skiljer vi alltså djur från djur. Hur är det med hästar? Eller hundar? Det finns inga bevis på att hon skulle skada varken eller, det är ju uppenbart selektivt djurplågeri, så de borde vara ok. Fast, nej, de räknas in bland djuren som ska skyddas från den här kvinnan. Det är katter som är undantaget.

Bara tanken på min katt i händerna på denna störda kvinna gör mig illamående, tack och lov kommer det aldrig bli verklighet. Men vad gäller de katter som redan finns hos henne... jag ryser.

Jag läste om den nya djurpolisen i Stockholm för ett par dagar sedan och blev glad att Sverige tog steg framåt för att skydda de som saknar röst. Men efter det här vill jag bara sätta mig i ett hörn och gråta igen.

Vatten som smakar kokos?

LOKA har en ny kampanj lite lagom till sommaren och släpper tre nya smaker märkta LOKA LIKES L.A! Pineapple Crush, Peachy Peach och Coconut Dream. Eftersom jag är väldigt förtjust i kokos (även om det oftast är i kombination med choklad) kände jag mig tvungen att prova Coconut Dream och köpte en flaska till biobesöket igår.

 Efter första klunken kunde jag konstatera att jo, det smakar verkligen kokos - på riktigt, men jag visste inte då, och vet fortfarande inte idag, om jag gillade det. Kombinationen är udda, vatten smakar inte kokos!
 Tog en klunk av Hannas Peachy Peach som även den hade en tydlig smak, men fräscha fruktsmaker på vattnet är inget ovanligt.

Jag måste ändå erkänna att det är lite roligt att de gjort den här kombinationen, den väckte ju trots allt mitt intresse. Men ärligt talat tror jag inte att jag kommer köpa den igen, även om jag drack upp den.

Då kvarstår bara att prova Pineapple Crush, med potential att bli en sommarfavorit.

The Nine Lives of Chloe King närmar sig

Så har då ABC Family äntligen släppt trailers till serien jag nämnde för inte ens en månad sedan: The Nine Lives of Chloe King. Efter att först ha svurit en del över att ABC valt att blockera Sverige från deras youtube-trailers mindes jag att det här är 2011 och allt finns tillgängligt online - Internet har inga gränser.
 En snabb sökning senare:

Det ser ut att vara en tonårsversion av Catwoman och förutom de där vidriga naglarna kan det hända att den är precis så bra som jag hoppas att den är.
 Premiär: 14 juni.

No Strings Attached

Det har varit ganska tyst här på sistone. Jag fyllde år och sedan försvann tiden för mig ett tag, men jag är fortfarande här.
 Ikväll gick jag och Hanna och såg No Strings Attached på bio. Jag har varit lite tveksam till om jag vill se filmen eller inte, men den låg som studentbio och vi hade inte så mycket annat för oss såhär en tisdagskväll. Och jag skulle inte säga att jag ångrar det. Det är inte en film jag kommer köpa på DVD och se om och om igen, men den hade sina stunder och jag tyckte Ashton och Natalie var ett ganska sött par-som-inte-är-ett-par.

Imorgon blir det serious dress fitting, Scream 4, såpbubblor och (tro det eller ej) ellen i kjol.(!)

Jag lovar dock inga bilder på ellen i kjol.

Att sjunga med händerna

När jag ser människor som talar teckenspråk blir jag alltid så fascinerad över den dans som skapas med deras snabba och smidiga fingrar. Ofta står jag och stirrar ett tag innan jag inser vad jag håller på med och hur oartigt det är att stirra.
 Jag har lärt mig några tecken lite då och då under uppväxten när jag kommit i kontakt med teckenspråk på olika sätt, men jag önskar att jag kunde mer.

 Nu har jag i alla fall hittat ett sätt att få stirra på denna fingerdans utan att vara oartig. Kelly studerar amerikanskt teckenspråk och lägger upp videor på Youtube där hon tecknar sånger. Jag tycker det är så vackert och dessutom gör hon det till musik, det kan inte bli bättre.

"Minskade piratkopiering" - men var tror ni användarna tar vägen nu?

Idag meddelade Spotify att de inte längre kommer erbjuda (nästintill) obegränsat med musik utan kostnad, det är dags att begränsa tjänsten rejält med förhoppningen att flera då kommer skaffa Spotify Premium. De berättar att tjänsten har minskat piratkopiering (antagligen med förhoppningen att vi ska tycka att de har en bra grundtanke och vilja stödja dem) och förklarar att det här kommer påverka en mindre del av gratis-användarna då de flesta bara använder Spotify för att upptäcka ny musik.
 Problemet är bara att de som använder tjänsten istället för piratkopiering är de som kommer påverkas eftersom det är de som använder tjänsten oftast. Så det låter fint att Spotify hjälpt till att eliminera en del av den olagliga fildelningen, men nu inför de åtgärder som knuffar tillbaka en stor mängd till just det igen. Så säg som det är istället: ni hoppas att ni nu lyckats skapa ett behov hos era användare starkt nog att ge större intäkter från användarnas plånböcker än från reklammeddelanden.

Begränsningen börjar gälla redan den 1 maj
Varje låt kan spelas max fem gånger per månad
Du kan lyssna på max 10 timmar musik per månad

Jag har köpt Spotify Premium lite då och då tidigare, när jag känt mig trött på reklam, så jag är inte främmande för idén. Men jag ogillar starkt att tvingas betala för en tjänst som tidigare erbjudits gratis. Spotify är i sin fulla rätt att ta betalt för sin tjänst, men jag är i min fulla rätt att sluta använda tjänsten. Det var kul så länge det varade.

Läs mer: Aftonbladet, Expressen, SvD, DN

EDIT: Om du letar alternativ till Spotify är Grooveshark gratis
EDIT2: Jag hade visst missuppfattat det där med hur många gånger man kan spela en låt. Det verkar som att begränsningen är är fem gånger överhuvudtaget, inte per månad. (Vilket såklart gör gratistjänsten helt oanvändbar för min del.)

Vardag

Idag blev det fika och shopping med Hanna och sedan fick jag besök av syster som stannar över helgen. Planen är utgång på fredag med ett litet tjejsällskap och nog sprit för att glömma bort hur mycket jag fyller. En liten del av mig gillade för första gången att kassörskan på systemet fortfarande bad om leg. Men vetskapen om hur långt jag är ifrån var jag ville vara i den här åldern... vi kan väl komma överens om att undvika det ämnet. Jag är ju ändå på väg dit nu, det får ta några år mer än planerat.
 Ett liv borde trots allt inte planeras, det borde levas.

Inatt lyssnar jag på The Civil Wars - Poison & Wine.

Alvöron... permanent

Snubblade över ett par bilder på Kimberleigh Smitheower-Roseblade som för några år sedan skaffade spetsiga öron genom Body Mod. Den första tanken var hur kan man få för sig att göra detta? Men sen började geeken i mig tycka att resultatet (på Kimberleigh) ju faktiskt var riktigt snyggt. Och vad är egentligen den stora skillnaden från att pierca sig, skaffa en tatuering, eller fixa till något med plastikkirurgi? Allt handlar om en (relativt) permanent förändring av ditt utseende. Själv har jag med två hål i öronen aldrig varit i närheten av att gå längre än kanske skaffa en tatuering och kommer nog aldrig heller gå längre än tatueringar. Speciellt med tanke på att proceduren görs utan smärtstillande.

 Men jag måste erkänna att jag mycket hellre skulle skaffa alvöron än silikonbröst.

Bild lånad från momlogic.com. 

Fler bilder (även under läkning) hittar du här.

EDIT: Av någon anledning har jag missat den här artikeln, från 2006, om svenska Michaela som också gjort dessa alvöron. Det syns inte särskilt bra på aftonbladets bild, men Michaela själv postade tydligare bilder i sin blogg om du är nyfiken.

Hösten 2011 ?

Då har jag skickat in min (första?) anmälan för höstterminen. Min ursprungliga plan gick i stöpet när Litteraturvetenskap B inte gick förrän till våren och eftersom den enda andra kurs jag kommer läsa, innan kandidat, är C-kursen så blev terminen plötsligt... oplanerad.
 Jag har fortfarande inte bestämt om jag kanske skulle jobba den terminen istället, men för tillfället har jag valt att söka en termin svenska eftersom jag gärna jobbar med översättning framöver. Dessutom sökte jag en distanskurs på 7,5hp: Barn- och ungdomslitteratur. Och jag är faktiskt mer exalterad över den lilla kursen än svenskan. Det är ju den genren jag är mest intresserad av att jobba med vare sig det gäller bokförlag, översättning eller författarskap. Tänk att vara del i den värld som introducerar böckernas värld för en människa, där har du verklig magi.

Kan jag spendera hösten under en filt?

Men det kan också hända att jag väljer att ändra mig och söka något helt orelevant för min utbildning. En kurs som låter kul och som ger mig något av ett uppehåll från planen mitt i, bara för att jag har möjlighet just nu. Kanske något som har med musik att göra. Vi får se. Har ju ett par dagar kvar innan sista anmälningsdag. Hösten 2011 är fortfarande något av ett frågetecken.

Sucker Punch

Who chains us... and who holds the key that can set us free?

Jag var på bio igår. Premiären av Sucker Punch som jag med bävan sett fram emot. Trailern såg lovande ut, samtidigt fanns risken för att den skulle vara ännu en film som ville för mycket och levererade för lite.
 Men jag gillade den. Jag gillade tanken, jag gillade utförandet och jag älskade musiken.

Bild: http://suckerpunchmovie.warnerbros.com

Jag har något av en svaghet för Emily Browning som spelar protagonisten Baby Doll, hon är den vackraste människa jag någonsin sett och hon får ofta spela de karaktärer jag tycker mest om, vilket hon även gör i Sucker Punch. Så kanske är jag inte helt opartisk, men jag tror på Baby Doll, och jag tror även på de andra karaktärerna. Merparten av filmen utspelar sig i den fantasivärld som de bygger upp för att överleva och jag gillar den steampunk-inspirerade magivärlden. Det är mörkt och vackert och det finns drakar.
 Och sen har vi det som för mig är det viktigaste när man ser en film: vad jag känner när jag ser den, om jag är i filmen eller bara en åskådare. Och jag gled lätt in i filmen - just där och då var det min värld. Och jag kände - så till den grad att jag var nära att fälla en och annan tår trots att jag aldrig gråter i sällskap (någonsin).

Om någon frågar mig så säger jag se den! För även om du inte gillar filmen så kommer du åtminstone gilla musiken.
(Den vackra Emily Browning sjunger även i flera av låtarna, bland annat Asleep.)

Att ha rätt till ett barn

Det har varit en del diskussioner i Aftonbladet på sistone om ensamstående kvinnor som åker till Danmark och skaffar barn genom insemination. Något som de får fortsätta med eftersom regeringen återigen sagt nej till att skapa den möjligheten i Sverige. I samband med den första artikeln skrev Malin Wollin om hur barn inte är någon "rättighet" eftersom "att ha en pappa av kött och blod är bättre än alternativet: att pappa inte finns eftersom min existens är ett experiment". Jag kan verkligen inte förstå det argumentet. Är alltså inte ett älskat, önskat barn lika lyckligt som barnet vars pappa misshandlar eller utnyttjar sitt barn?
 Alla borde inte ha rättighet till barn, men många av dem som inte borde skaffar ändå barn. Vill du verkligen påstå att det enda som skapar ett lyckligt barn är ett samlag?

Då tyckte jag mycket bättre om att läsa Carlos Rojas tankar i SvD. Han skriver inte om "experiment", lyckliga barnlösa människor och "idealfamiljen". Han skriver om kärlek och det som spelar roll i verkligheten. "Det viktiga för barn är förstås att ha föräldrar som är närvarande och ger trygghet, och tar ansvar." Han tycker att ensamstående, vare sig det är en hon eller han, har samma rättighet till barn som par som vill skaffa barn.
 För även om barn inte borde vara en rättighet så är de just nu en rättighet för alla som skippar preventivmedel.

Vi steriliserar inte människor som aldrig borde få skaffa barn, vad ger oss rätten att hindra en kvinna från att skaffa barn på grunden att en förälders kärlek inte är nog? Bara för att en kvinna inte har hittat en man att dela sitt liv med betyder det inte heller att hennes barn skulle sakna manliga förebilder. Det finns vänner och släktingar som kan ta hand om den delen.
Det är lätt för en kvinna som fått sin familj och sitt happy ending att sitta och ha åsikter om hur ensamstående bör leva sina liv. Men en familj består inte av en man, en kvinna och barn, en familj består av kärlek.

Know Thy Enemy

Vampire Diaries är en serie som jag fastnat för. Det är mängder av cliffhangers och överraskningar i varje avsnitt, kvicka dialoger och (med några undantag) bra skådespelare. (Till exempel har vi Nina Dobrev som övertygar både som kyliga Katherine och godhjärtade Elena.)
 Otålig som jag är klarar jag inte av att vänta på att Sverige ska sända avsnitten (även om jag är tacksam över att jag kan se avsnitten i bra kvalité på TV6 i efterhand) utan följer TVD i amerikansk takt. Nu har det varit ett flera veckor långt uppehåll, men inatt återvänder CWTV med ett nytt avsnitt: Know Thy Enemy.

Jag är lite sugen på att sitta uppe sent och se det så snart det dyker upp en streamad version. Jag behöver inte vakna allt för tidigt imorgon och jag har börjat läsa Hush, Hush av Becca Fitzpatrick, så jag har att göra medan jag väntar. Som nattuggla borde det inte bli så svårt.