Sinnescirkus

Det har varit mycket med Uni på sistone. Men nu är det dags för ett nytt inlägg. Jag var nämligen på Sinnescirkus ikväll och det var något av det häftigaste jag varit med om det var det häftigaste jag någonsin varit med om!

Det grämer mig att jag inte får säga ett ord om kvällen, speciellt eftersom jag vill berätta för alla jag känner precis vad som hände så de fattar hur otroligt otrolig upplevelsen var. Första provet kom redan i taxibilen på vägen hem. Föraren gjorde stora ögon när jag förklarade att nej, jag får inte säga något om vad som hände, vi har en pakt. Jag är rädd att han kanske tog illa upp. Däremot gjorde jag klart för honom att det var väl värt pengarna jag spenderade redan i mars när jag först fick reda på biljettsläppet.

(Det står i alla fall mars på biljetten, det var så länge sen att jag inte riktigt minns det. Men den som väntar på något gott...)

Självklart blev jag en av de första att äntra scenen trots min scenskräck ovilja att stå i centrum. Kompisen som skulle upp egentligen slängde över ansvaret på mig. Redan där förstod jag inte hur han kunde förutsäga de val jag gjorde.

Men slutnumret som länkade ihop hela kvällen var det häftigaste av allt.

(Hur ska jag kunna förklara något utan att berätta vad som hände?)

Det omöjliga hände, och Henrik Fexeus bevisade att det finns inget som heter slump.

(Hmm, fail.)

Det var i vilket fall ofattbart och fick människorna runt omkring mig att frågande titta på varandra och med blank blick skaka på huvudet.

Dessutom är han rolig.

Om du inte sett Sinnescirkus så har du två val:
1. Gråt över att du missat det, för det borde du.
2. Försök hitta biljetter till någon av de tre sista föreställningarna (Eskilstuna imorgon, Karlstad på söndag eller Umeå den första december).

(1. går att kombinera med 2. I sådana fall bör du göra en happydance runt bostaden efter att du utfört 2.)

Ja, jag är helt och hållet allvarlig!

Bild lånad från Sinnescirkus.se

Whip It

Jag och syster sitter ibland och letar trailers till filmer vi inte sett än. Filmer som är lite mindre och inte så välkända, vilket är anledningen till att vi missat dem. Igår fick vi en fullträff när vi hittade filmen Whip It, regisserad av Drew Barrymore och med Ellen Page i huvudrollen. Jag förstår inte riktigt varför jag inte hört talas om den förut.

Jag var initiellt lite tveksam efter att ha sett trailern, men syster övertalade mig att ge den en chans - vilket jag är glad för. Den här filmen är underbar.
Den innehåller girlpower, men inte av den extrem-feministiska, "usch, orkar inte se det här längre"-typen, utan den mysiga "kolla, den blyga tjejen biter äntligen ifrån"-typen. Och den innehåller romantik, men inte av den hopplöst trånande, "jag ger upp mitt liv för din skull"-typen, utan den söta, hälsosamma sorten.

Den är tuff och rolig och töntig och flickig, med några överraskande moment här och där. En feel good-film.

Och bara för att jag fick god kritik för min recension av filmen, lägger jag in den nu i efterhand:

Whip It är filmen om Bliss, en försiktig tjej från en liten håla i hjärtat av Texas. I början är hon den osynliga tjejen som jobbar på serveringen Oink Joint och ställer upp i skönhetstävlingar för att glädja mamma. In träder Hurl Scouts, ett Roller Derby-lag som rekryterar, och Bliss upptäcker att det finns något hon brinner för.
 Drew Barrymore har i sin regidebut fokuserat på att hitta bra skådespelare och det gör att karaktärerna blir trovärdiga och lätta att relatera till. Som väntat är dialogen rapp och lockar till skratt. När det gäller den obligatoriska romansen börjar den sött, men verkligheten är inte alltid en dans på rosor.
 Och det är just det som är poängen. Bliss kämpar hårt, hon tar smällar men reser sig upp. Och när Hurl Scouts förlorar matchen men stolt skanderar ”We’re number two”, visar de att det viktigaste inte är resultatet utan inställningen.
 Man kan fråga sig om den övertydliga feminismen går över gränsen, men det är trots allt en man som skapar det avgörande slutet. Och förutom någon sockersöt scen, där jag väljer att fnittra generat istället för att fälla de rörda tårar som förväntas av mig, är det en charmig film med ett viktigt budskap: du väljer ditt eget öde.

Och nu hör jag (andras) tankar också

Vaknade i morse av att jag hörde mammas röst bakom mig.
"Ellen" sa hon och lät så orolig.
Automatiskt vände jag mig om bara för att hitta ett tomt rum. Såklart. Mamma är på jobbet vid den här tiden. Och vi bor ju dessutom 10 mil ifrån varandra. Kollade klockan (är det dags att kliva upp?) som visade på 11.50. Avfärdade det hela som en dröm och somnade om.

Runt 14 sitter jag vid datorn när telefonen ringer. "Hem" står det på telefonen. Är inte alla på jobbet?
Det var mamma som ringde. Provsvaren hade kommit tillbaka för Diva och mamma var orolig. Hon hade åkt hem från jobbet.
Jag tänkte genast på hur jag vaknat och frågade när hon åkte hem.
"Vid ett" var svaret.
"Okej, då var det bara en dröm", sa jag då, lugnad.
Mamma begärde såklart en förklaring på det uttalandet och jag berättade om hur jag "hört henne" runt 12 tiden. Men mamma hade tänkt på mig när hon lade på luren med veterinären och det var tidigare, hon åkte inte hem direkt.
"När pratade du med veterinären då?"
"Jag lade på luren vid 11.50, jag kommer ihåg att jag kollade klockan"

Jahapp. Räcker det inte med att jag är lite konstig i mig själv. Nu hör jag tankar flera mil bort också.

Ny TV och klantigheter

Jag har ju inte bloggat om min nya TV! Antagligen eftersom jag sitter mer framför TV:n nu än jag gjorde innan. H och K bytte upp sig och de var så gulliga att jag fick deras gamla TV (gammal för dem, ny och underbar för mig)! Betydligt större än min gamla och därigenom mycket roligare att titta på. Och så fick jag hjälp att få hem den (upp för alla j***a trappor).
Så jag går igenom gamla Roswell boxen, kollar favorit-filmer och har sett första säsongen av Merlin igen från avsnitt ett.

Ny (större) TV innebär ny (större) tv-bänk. Vilket innebär montering av sagda tv-bänk. Mmm... Hann inte ens få ut alla delar på golvet innan jag blödde rätt rejält efter att ha slagit i handen i någon kant någonstans (vet inte riktigt i vilken kant, för jag kunde inte hitta någon i närheten, men med tanke på hur såret ser ut måste det ha varit en kant). Inte så fint och det kommer ta tid att läka, men det blödde värre än det var.

Så var ju syster här under någon dag och vi satt för fullt och funderade hur vi skulle spendera kvällen när E från jobbet ringde och frågade om vi ville komma förbi på middag och vin med några tjejer från jobbet. Jättekul tänkte vi och skyndade iväg. Och vi hade jättekul. Tyvärr insåg jag att jag inte borde dricka vin. Innan jag visste ordet av var jag mer än redo att hänga med ut efteråt, i mina vardagskläder och platta (men inte desto mindre vingliga) skor. Kvällen var jätterolig, men morgonen efter, tyvärr utan minnesförlust och med häftigt illamående, var mindre rolig. Men det var bara att kliva upp och komma igång eftersom föräldrarna kom förbi för att hjälpa mig att få hem den ovan nämnda tv-bänken. Deras reaktion på mitt mående var något roat och glatt högljutt.
Nu kommer det nog gå (minst) ett halvår till innan jag ens tittar på något som innehåller alkohol. Alla mina fyllor kan dock fortfarande räknas på ena handens fingrar.