(Det står i alla fall mars på biljetten, det var så länge sen att jag inte riktigt minns det. Men den som väntar på något gott...)
Självklart blev jag en av de första att äntra scenen trots min scenskräck ovilja att stå i centrum. Kompisen som skulle upp egentligen slängde över ansvaret på mig. Redan där förstod jag inte hur han kunde förutsäga de val jag gjorde.
Men slutnumret som länkade ihop hela kvällen var det häftigaste av allt.
(Hur ska jag kunna förklara något utan att berätta vad som hände?)
Det omöjliga hände, och Henrik Fexeus bevisade att det finns inget som heter slump.
(Hmm, fail.)
Det var i vilket fall ofattbart och fick människorna runt omkring mig att frågande titta på varandra och med blank blick skaka på huvudet.
Dessutom är han rolig.
Om du inte sett Sinnescirkus så har du två val:
1. Gråt över att du missat det, för det borde du.
2. Försök hitta biljetter till någon av de tre sista föreställningarna (Eskilstuna imorgon, Karlstad på söndag eller Umeå den första december).
(1. går att kombinera med 2. I sådana fall bör du göra en happydance runt bostaden efter att du utfört 2.)
Ja, jag är helt och hållet allvarlig!
